Degerhamns Industrihistoria

Stenarbetare

Stenarbetare

Sedan urminnes tider har ölänningarna brutit och bearbetat Ölands rikedom – kalksten och alunskiffer. Export har skett till byggen av kyrkor och borgar runt Östersjön och även till England. Vid Degerhamn fanns en naturlig djuphamn och från den skeppades sten och jordbruksprodukter till handelsstäderna.

Lovers alunbruk

Madonnan var symbol för Lovers bruk

Madonnan var symbol för Lovers bruk

1723 fick G.W. Fleetwood och G.F. Rothlieb Bergscollegii privilegium att på Södra Möcklebys ägor få inrätta ett alunverk med tre pannor. Alunverket anlades vid landborgen i Degerhamn, där skifferfyndigheterna var mäktiga och lätt tillgängliga och där det redan fanns en bra naturlig hamn. Alun var en eftertraktad vara som betingade ett högt försäljningspris. Alun användes av garverier och vid pappersbruk och det användes även för medicinska ändamål
samt till konservering av fisk och kött. Av biprodukter framställdes färger.

Kalkstensvägg

Kalkstensvägg

Alunframställning var en långvarig process som krävde mycket energi. Öland var ett skogsfattigt landskap och man fick inte fram ved att elda pannorna med. Redan efter ett år flyttade själva tillverkningen till Hagby på andra sidan sundet. Lovers alunbruk utvecklades där till ett av de mest framgångsrika i Sverige. Brytningen av alunskiffer fortsatte i Degerhamn och skeppades på otaliga små jakter över till Hagbyåns mynnig. Där lastades skiffern över på pråmar som drogs uppströms till alunbruket. Tillverkningen av alun var kvar på fastlandet ända till 1843 då Lovers alunbruk flyttade tillbaka till Degerhamn. Bruket anlades vid återflytten öster om den nuvarande cementfabriken. En ny teknik hade utvecklats som gjorde att man nu kunde elda under pannorna med alunskiffer istället för ved.

Ölands alunbruk

Alunfabrikens skorsten sedd från konstens geologiska trädgård

Alunfabrikens skorsten sedd från konstens geologiska trädgård

Alun var en efterfrågad industriprodukt även under första hälften av 1800-talet. Ett nytt alunbruk under ledning av ryttmästaren Axel Adlersparre och handelsmannen Theodor Foenander började byggas upp i Degerhamn 1804. Man gjorde experiment med att utnyttja oljan som finns i alunskiffer att elda med under pannorna som komplement till ved. Efter lyckade försök, fick man Bergskollegiets tillstånd att framställa alun och man kunde starta tillverkningen 1806. Arbetskraft fanns inte i Degerhamn utan man måste värva folk från fastlandet. Flera familjer kom till Ölands alunbruk och man byggde då arbetarbostäder i anslutning till det nya bruket. Efter några år arbetade fler än 300 personer på bruket, män kvinnor och barn.

Idag är dessa arbetarbostäder, Södra Bruket, semesteranläggning med vandrarhem. Den vackra skorstenen vid Södra Bruket är ett ståtligt minne av en viktig epok i Degerhamns historia. Information om aluntillverkningen finner du vid skorstenen och ruinerna runtomkring.Den kemiska industrin utvecklades från mitten av 1800-talet och billigare metoder att framställa alun gjorde att de båda bruken i Degerhamn fick det besvärligare att avsätta sina produkter.

Parallellt med aluntillverkningen brände Lovers bruk och Ölands alunbruk kalk i öppna fältugnar. Ett stort problem blev den enorma mängd restprodukter i form av bränd alunskiffer så kallad ” rödfyr”. Rödfyren finns överallt i Degerhamn. I början av 1900-talet var rödfyrshögarna obevuxna – idag har samma högar ett rikt och blomstrande fågel-och växtliv. De båda industrierna Lovers bruk och Ölands alunbruk, fick allt svårare att avsätta sina alun- produkter varför man slog ihop de båda företagen för en kortare period.

Cementbolag

Cementa med museet i förgrunden

Cementa med museet i förgrunden

Stenarbetare

Stenarbetare

Ölands cement AB som startade 1886, var en av de första cementfabrikerna i Sverige. Som första åtgärd köptes Lovers bruk och Ölands alunbruk. Produktionen i de gamla bruken fortsatte som tidigare medan den nya fabriken byggdes upp. Det fanns inte maskiner framtagna för att tillverka cement, utan man fick utveckla nya metoder. Det tog ett par år innan tillverkningen kom igång. De första tillverkningsåren var kantade av svårigheter och vissa år kunde ingen cement säljas.

Idag drivs cementtillverkningen av Cementa Heidelberg cement gruop. Man tillverkar i första hand den slitstarka anläggningscementen till stora byggnader, broar, tunnlar mm.

Degerhamns kalkbruk 1885 – 1932

Lastbil vid Cementas stenkross

Lastbil vid Cementas stenkross

I Degerhamn fanns en driftig man vid namn Johan Carlsson. Han handlade med spannmål och kalk och gjorde anspråk på att använda norra delen av hamnen för utskeppning av sina varor. ” Patron Carlsson” som han kallades, köpte upp mark norr om hamnplanen och byggde Strömmelns gård, där han drev jordbruk. Strax intill ligger skifferbrottet med rader av öppna kalkugnar. I omgivningen ligger gigantiska högar av bränd skiffer. Patron Carlsson experimenterade med hur rödfyren kunde användas och han byggde en provugn ” Guld- kalven”. Under 1918 -19 anlades en tegelfabrik där teglet tillverkades av skiffer. Han tog även patent på sitt tegel som han kallade ”Siluriategel”. Allt tegel som tillverkades såldes, det mesta till Stockholm. Johan Carlsson dog 1931 och 1932 gick företaget i konkurs. Ölands cement AB köpte bruket och allt vad som tillhörde i form av fyndigheter, kajanläggningar och fartyg samt lantbruk